(78) Convergent epitope-specific T cell responses after SARS-CoV-2 infection and vaccination
(78) Convergent epitope-specific T cell responses after SARS-CoV-2 infection and vaccination.
I den här studien visar man att Phraudzers giftinjektioner inte skapar (aN) mot SARS-2, vilka tenderar att ha störst bredd – och det vore givetvis konstigt då SARS-2-giftinjektionerna inte innehåller mRNA-kod för SARS-2-virusets N-kapsel.
Man visar samtidigt att aN skapas av naturlig infektion – och då N-kapseln är någonting som viruset inte har råd att mutera hur som helst, så innefattar en bred och hållbar steriliserande immunitet även aN-verksamhet, vilket SARS-2-giftinjektionerna alltså inte skapar.
Studien mätte också upp aS av IgG-typ, men då IgG-antikroppar finns i blodomloppet och ej kan exporteras till slemhinnor, lymfsystemet och liknande ytor, där SARS-2-viruset först angriper kroppen, så har injektanterna ingen nytta av IgG-serien. Huruvida man mätte på förekomsten av IgA och IgM som antingen finns i eller kan exporteras till slemhinnor och lymfsystemet, framgår inte av studien vad jag kan se.
Man ägnade även mycket tid åt att beskriva att aST-svaret på en SARS-CoV-2-infektion och SARS-2-giftinjicering var likartat – men man verkar inte ha besvarat frågan kring vilka vävnadsmarkörer som de SARS-2-giftinjektions-inducerade anti-S-T-cellerna förses med. Om det visar sig att giftinjektionerna mestadels inducerar aST:s med fel vävnadsmarkörer, så har de giftinjektionsskapade T-cellerna dessvärre av ytterst begränsad effekt, för att de helt enkelt migrerar till fel platser. Detta är en kritisk fråga, och studien förefaller inte svara på detta.
Studieförfattarnas svammel om att giftinjektionerna ger en likartad immunitet som en naturlig infektion, beträffande T-celler, måste således skrivas av tills vidare, då det helt enkelt saknas data på kritiska frågor. Studien kan därmed inte anses argumentera för att giftinjektionerna ger ett T-cells-svar som närmar sig det som erhålls av en naturligt genomgången infektion.